Efter att ha läst Humles senaste inlägg om Sockiplast på hybrisvarning, kom jag plötsligt ihåg en händelse på sena sjuttiotalet. I skuggan av sockiplast fanns mockasinen. Mockasiner i klatschiga färger kan fortfarande hittas i dagens butiker men på sjuttiotalet tror jag det endast fanns röda eller mörkblåa.
Kanske en och annan nyans av brun oxå. Rätta mig gärna om jag har fel...
Vår granne jobbade på en läderfabrik. Min pappa fick, enligt honom själv, en lysande idé. Min bättre vetande mamma försökte avstyra denna händelse så gott hon kunde, med ett litet leende på sina läppar. Men min pappa tyckte att idén var f-n så bra att han envisades med ett ärligt försök. Pappa hade nämnligen fått överblivna läderbitar av grannen, och vad består mockasiner av? Jo, läder och tyg!
Vi tre barn fick därmed ställa oss en och en på köksbordet så papps kunde rita av våra fötter på dessa lädersnuttar. Efter detta limmade han på denna "sula" på våra strumpor. Och VIPS! så hade han konstruerat egendesignade mockasiner till sina telningar! Vad som hade varit ännu smartare hade varit att se till att den "ruggiga" ytan hade varit mot golvet för våra nya mockasiner var väldigt hala. Och stela. Då limmet hade torkat knakade det om man försökte böja på foten. Summa summarum var det tur att vi hade ett parkettgolv som kunde fövandlas till en skridskobana. Med nya mockasiner seglade vi barn runt på golvet som i den värsta skridskouppvisningen! Om tanken var att barnen skulle ha fräcka mockasiner eller om han var snål förtäljer inte denna historia, men billigare blev det i alla fall inte. Jag kan garantera att dessa skapelser fick bo längst in i våra garderober tillsammans med de raggsockar som min farmor stickat till oss. Hon ville så gärna men kunde inte. På något sätt stickade hon fruktansvärt hårt vilket resulterade i en stor, hård garnknuta längst fram i tån. Foten liksom "knycklades" om man använde dessa i sina allvädersstövlar. Funkade inte...
/Ego
5 kommentarer:
Din pappa har alltid varit smart. Tror han själv.Och envis.
Å fy!
Min mamma fick för sig att sy kläder till oss.
Att dra på en outfit, full av knappnålar var inget annat än ren tortyr.
Hehe, att du inte behövt psykoterapi är ju ett under med sådana upplevelser! Men sockiplasten hade man bara hemma väl, så ni slapp visa upp er?
Hon på landet igen!
PS. Med sådana engagerande ämnen blir det en hel del kommentarer!
Förlåt mockasinerna!
*haha* Ja, det där syskonparet har alltid varit händiga och envisa.
Själv minns jag precis som Sus alla nålar som satt i de hemsydda kläderna och hur man skulle vända sig åt höger och vänster medan mamma med tretton andra knappnålar i mungipan försökte säga något begripligt.
Skicka en kommentar