Ja, barnen är sjuka; bla bla hosta bla bla tråkigt bla och bla.
Massa bla bla samtalsanalys bla bla bla sökandeperspektiv bla bla bla bla blaaaaaa.
Så där, då vet ni det.
I kväll har jag varit på föräldramöte.
Följande scenario skedde här hemma:
M: -Snälla J och Lill-E, kan pappa få gå och duscha nu, utan att ni bråkar?
Bägge barnen nickar sött mot sin pappa.
Lill-E går in på sitt rum, pappa M anar ugglor i mossen och tittar in innan han hoppar in i duschen:
M: - Amen Lill-E! Har du ritat med en vaxkrita på väggen? Vad är det för dumheter?
Brun krita på ljusgul vägg.
M: - Kan jag gå och duscha nu UTAN att du gör några hyss?
Lill-E: -Vet inte.
Nä, hur ska man kunna veta det när man snart är fem år och har en massa bus i hela kroppen?
(M hälsar till sin pappa: Ja pappa, vaxkrita ÄR svårt att få bort! Kram från mig!)
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
God sommartid!
Happ, nu är det sommartid igen!
Känns fräscht på något sätt.
Veckan som kommer är den som jag brukar driva M till vanvett.
För vad det än gäller kommer min mun att säga:
- Amen, klockan är faktiskt egentligen...
He loves me.
Känns fräscht på något sätt.
Veckan som kommer är den som jag brukar driva M till vanvett.
För vad det än gäller kommer min mun att säga:
- Amen, klockan är faktiskt egentligen...
He loves me.
lördag 28 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
I-landsgnäll
Om man tvättar ett lakan, ett påslakan och ett örngott tillsammans, hur i hela fridens namn hittar både lakan och örngott in i påslakanet?
Lite kort om The King
Vår Simpa är en stark och seg herre!
I går kväll kunde han tääänka sig en bit rökt skinka.
Sedan blev det lite mat och en och annan svansviftning.
Inte ok, men på väg.
The King is back!
PS: Tack till alla underbara vänner som bryr sig!
I går kväll kunde han tääänka sig en bit rökt skinka.
Sedan blev det lite mat och en och annan svansviftning.
Inte ok, men på väg.
The King is back!
PS: Tack till alla underbara vänner som bryr sig!
tisdag 24 mars 2009
Lägesrapport
Jag undrar så över hur jag kan hjälpa honom på bästa sätt. Just nu så vill han bara sova, men verkar inte riktigt få ro. Vill inte ens gå ut i trädgården för att kissa, inte äta och inte följa efter mig för att se vad jag gör.
Han är ledsen.
Han har ont.
Även om hans 12-åriga kropp inte längre orkar gå hur långt som helst så har hans ögon aldrig visat tillstymmelse till olust. Förren nu. Jo, jag förstår att han är chockad och har ont men när inte ens en bit leverpastej ur min hand tas emot blir jag riktigt orolig. Det värsta är känslan av att inte ha kunnat förhindra att detta har hänt, han litar ju liksom på oss.
Jag har en miljon känslor just nu, och vet inte var jag ska göra av dem.
Vi kan bara hoppas på att han blir bra igen.
Det som gör mig så in i helvetes förbannad är att vissa människor inte har vett nog att köpa hundar som man orkar hålla? Även om man klarar det 999 gånger av 1000, så räcker det inte.
Fråga Simpan om ni tvekar...
Vår lille Simpa! (långt inlägg)
I går hände det många småhundägare fruktar ska hända.
M skulle gå kvällsrundan med Simpan och ser då att folket längre bort i byn är också på väg ut med sin hund, en bullmastiff. Eftersom vår vovve är skällig av sig så går M en omväg för att inte störa kvällsron i byn. Men, tyvärr korsas vägarna ändå 100 meter från vårt hus, och tjejen som håller mastiffen försöker linda kopplet runt en stolpe för att kunna hålla den. Hur allting sker minns inte M, bara att plötsligt ser han att mastiffen kommer springande och "tar" Simpan (7kg) över ryggen och "skakar" honom, som om han vore en trasa.
M, som egentligen har mycket stor respekt för stora hundar, blir naturligtvis fullkomligt galen och lyckas ta mastiffen om halsen, lyckas på ngt vis skaka denna stora hund så den släpper vår guldklimp. Med fullkomlig panik i kroppen lyfter M upp en skrikande vovve i famnen och springer hem och kallar ner mig från barnnattningen.
Medan vi försöker kolla skador knackar mastiffmatten på dörren, helt förtvivlad vill hon naturligtvis veta hur det är med Simpan. Jag förklarar på mitt allra lugnaste sätt att jag inte vet ännu och att jag just nu har lite svårt att prata med henne, att jag anser att man kanske inte ska ha en hund man inte orkar hålla. Hon går hem och vi försöker undersöka vår hund och lägga barnen (för att de inte ska se blodet runt munnen på Simpan). Då knackar mastiffhussen på dörren och vill komma in och prata, lika förtvivlad han. Han vill att vi ska hoppa in i hans bil och åka till djursjukhuset, vilket jag inte tycker är en bra idé. Hade inte varit riktigt schysst mot Simpan att lyfta in honom i en bil som fullkomligt stinker av mastiffen. Därför ber jag om hans telefonnummer och säger att vi ringer honom då vi hunnit prata.
20:45 ringer M till mastiffägarna och säger att han åker in till djursjukhuset och vill de följa med så får de åka in i egen bil. Vilket de också gör. Väl inne på djursjukhuset får de vänta, och vänta. Veterinär känner igenom Simpan och berättar att han haft en VÄLDIG tur, inga brutna revben, punkterade lungor eller luft under huden. Hon ger honom sprutor som verkar smärtstillande, och är hemma igen klockan 01:00. Simpan mår illa och spyr, stirrar rakt fram, flåsar och darrar hela natten. Nu på morgonen är läget inte speciellt annorlunda. Vår sällskapliga lilla älskling stirrar bara rakt fram och är knappt kontaktbar. Troligen chockad och förtvivlad.
Mastiffägarna har brytt sig, betalat veterinärkostnaden och beklagat det som hände.
Vi är bara glada att vår hund fortfarande lever.
Tanken snuddar vid vad som kan ske om dessa hundar möts igen, och det är J som håller i Simpans koppel.
Nu får tiden utvisa hur det kommer att gå för Simpan.
M skulle gå kvällsrundan med Simpan och ser då att folket längre bort i byn är också på väg ut med sin hund, en bullmastiff. Eftersom vår vovve är skällig av sig så går M en omväg för att inte störa kvällsron i byn. Men, tyvärr korsas vägarna ändå 100 meter från vårt hus, och tjejen som håller mastiffen försöker linda kopplet runt en stolpe för att kunna hålla den. Hur allting sker minns inte M, bara att plötsligt ser han att mastiffen kommer springande och "tar" Simpan (7kg) över ryggen och "skakar" honom, som om han vore en trasa.
M, som egentligen har mycket stor respekt för stora hundar, blir naturligtvis fullkomligt galen och lyckas ta mastiffen om halsen, lyckas på ngt vis skaka denna stora hund så den släpper vår guldklimp. Med fullkomlig panik i kroppen lyfter M upp en skrikande vovve i famnen och springer hem och kallar ner mig från barnnattningen.
Medan vi försöker kolla skador knackar mastiffmatten på dörren, helt förtvivlad vill hon naturligtvis veta hur det är med Simpan. Jag förklarar på mitt allra lugnaste sätt att jag inte vet ännu och att jag just nu har lite svårt att prata med henne, att jag anser att man kanske inte ska ha en hund man inte orkar hålla. Hon går hem och vi försöker undersöka vår hund och lägga barnen (för att de inte ska se blodet runt munnen på Simpan). Då knackar mastiffhussen på dörren och vill komma in och prata, lika förtvivlad han. Han vill att vi ska hoppa in i hans bil och åka till djursjukhuset, vilket jag inte tycker är en bra idé. Hade inte varit riktigt schysst mot Simpan att lyfta in honom i en bil som fullkomligt stinker av mastiffen. Därför ber jag om hans telefonnummer och säger att vi ringer honom då vi hunnit prata.
20:45 ringer M till mastiffägarna och säger att han åker in till djursjukhuset och vill de följa med så får de åka in i egen bil. Vilket de också gör. Väl inne på djursjukhuset får de vänta, och vänta. Veterinär känner igenom Simpan och berättar att han haft en VÄLDIG tur, inga brutna revben, punkterade lungor eller luft under huden. Hon ger honom sprutor som verkar smärtstillande, och är hemma igen klockan 01:00. Simpan mår illa och spyr, stirrar rakt fram, flåsar och darrar hela natten. Nu på morgonen är läget inte speciellt annorlunda. Vår sällskapliga lilla älskling stirrar bara rakt fram och är knappt kontaktbar. Troligen chockad och förtvivlad.
Mastiffägarna har brytt sig, betalat veterinärkostnaden och beklagat det som hände.
Vi är bara glada att vår hund fortfarande lever.
Tanken snuddar vid vad som kan ske om dessa hundar möts igen, och det är J som håller i Simpans koppel.
Nu får tiden utvisa hur det kommer att gå för Simpan.
söndag 22 mars 2009
Läbbigt.
Har just sökt mitt första SYV-jobb.
Ytterst läbbigt.
Och:
Tack mamms för ett tillfälle för återhämtning, du är guld värd!
Ytterst läbbigt.
Och:
Tack mamms för ett tillfälle för återhämtning, du är guld värd!
fredag 20 mars 2009
Hört i huset
Efter stallet var det dags för den dagliga tvagningen.
Preeeecis innan jag klev i badet kom jag så klart på att jag bara var tvuuuuungen att kolla min mail.
Naken, eftersom jag var på väg i badet.
Maken går förbi:
- Porrsurfar du, eller?
Jag bor ju med ett gäng kuliga killar, så det blir en till:
J, sju och ett halvt:
- Pappa, kan jag få spelförbud?
- Eh, ja, Hur länge då?
- Ja, vad ska vi säga? Tre dagar?
-Okeeeej....
Preeeecis innan jag klev i badet kom jag så klart på att jag bara var tvuuuuungen att kolla min mail.
Naken, eftersom jag var på väg i badet.
Maken går förbi:
- Porrsurfar du, eller?
Jag bor ju med ett gäng kuliga killar, så det blir en till:
J, sju och ett halvt:
- Pappa, kan jag få spelförbud?
- Eh, ja, Hur länge då?
- Ja, vad ska vi säga? Tre dagar?
-Okeeeej....
Jag ger kräksjukan fingret!
HA!
Jag är oåtkomlig.
Ingen äcklig kräksjuka ännu.
Fast jag drack hennes te,
fast jag torkade Lill-E´s kräk.
Blä blä blä blä blä!
Fast nu känns det som om jag ber om det.
Hmm.
Jag är oåtkomlig.
Ingen äcklig kräksjuka ännu.
Fast jag drack hennes te,
fast jag torkade Lill-E´s kräk.
Blä blä blä blä blä!
Fast nu känns det som om jag ber om det.
Hmm.
torsdag 19 mars 2009
Att be om kräksjuka
Jaha, är huvudet dumt kommer kroppen att få lida.
Är man då en superkorkad idiot så kan ni ju själva räkna ut resultatet.
Min handledare varit hemma för grym kräksjuka.
I går var det hennes första dag på jobbet.
Jag tog fel mugg,
drack ur hennes te.
Världens bästa handledare sa:
Jaha Ego, tyckte du att du var smart nu?
Man kan säga att jag nu går i väntans tider.
Är man då en superkorkad idiot så kan ni ju själva räkna ut resultatet.
Min handledare varit hemma för grym kräksjuka.
I går var det hennes första dag på jobbet.
Jag tog fel mugg,
drack ur hennes te.
Världens bästa handledare sa:
Jaha Ego, tyckte du att du var smart nu?
Man kan säga att jag nu går i väntans tider.
tisdag 17 mars 2009
Om si så där 15 år...
...kommer jag säkert att se på detta med nostalgi och en viss charmig aspekt.
Just nu, idag, har jag aningen svårt att se Lill-E´s bläckpenneritande på vår hallmöbel är till någon som helst nytta.
Vet ni hur djupt man kan rita med bläckpenna i furu?
Likgiltlighetens tempel
Befinner mig fortfarande i någon sorts bubbla vars hinna verkar tjock och tålig. En bubbla som kanske vill skydda mig och min hjärna eller är bubblans uppdrag att hålla mig på plats utan att jag själv kan påverka vart bubblan tänker föra mig.
Inte vet jag.
I vilket fall som helst så flyter jag fortfarande.
Inte vet jag.
I vilket fall som helst så flyter jag fortfarande.
måndag 16 mars 2009
Halvångest
Jag vill nog inte kalla det för ångest.
Kanske halvångest.
Tillåter inte ångest att bo i min hjärna,
tvingar undan tankar som gärna vill sätta sig inne i Egohuvudet.
Tror att jag funderar mycket på allvarliga grejor nu,
som att ingenting varar för evigt och annat tungt skit.
Därför blir jag en ganska sorglig figur. Rynkan mellan ögonbrynen verkar ha etsats fast och den blir svårare och svårare att sudda ut. Jag är ju liksom en sådan person som hela tiden försöker hitta guldkornen i tillvaron. Jag är inte van vid att vara deppig på det tröttsamma sätt som nu infinner sig. Jag är en ruggigt tråkig och gammal tant som inte fångar varken ögonblick eller tillfällen, bara famlar lite förstrött i luften med sega rörelser och tänker: Jaha....
Inget att ta på och inget allvarligt, alla är ju friska och dagarna flyter på som de ska,
men ändå.
Flyter på?
Vad är det egentligen för uttryck? Är det något att sträva efter? Att dagarna flyter på? Vaddå, att LIVET flyter på.....
Får nog ta en allvarlig funderare på allt detta. För vem fan vill att livet ska FLYTA förbi?
Kanske halvångest.
Tillåter inte ångest att bo i min hjärna,
tvingar undan tankar som gärna vill sätta sig inne i Egohuvudet.
Tror att jag funderar mycket på allvarliga grejor nu,
som att ingenting varar för evigt och annat tungt skit.
Därför blir jag en ganska sorglig figur. Rynkan mellan ögonbrynen verkar ha etsats fast och den blir svårare och svårare att sudda ut. Jag är ju liksom en sådan person som hela tiden försöker hitta guldkornen i tillvaron. Jag är inte van vid att vara deppig på det tröttsamma sätt som nu infinner sig. Jag är en ruggigt tråkig och gammal tant som inte fångar varken ögonblick eller tillfällen, bara famlar lite förstrött i luften med sega rörelser och tänker: Jaha....
Inget att ta på och inget allvarligt, alla är ju friska och dagarna flyter på som de ska,
men ändå.
Flyter på?
Vad är det egentligen för uttryck? Är det något att sträva efter? Att dagarna flyter på? Vaddå, att LIVET flyter på.....
Får nog ta en allvarlig funderare på allt detta. För vem fan vill att livet ska FLYTA förbi?
onsdag 11 mars 2009
Inga mirakel i natt
Ögat ser fortfarande ut som om någon sprutat in en liter vätska under skinnet.
Dubbelnice.
Dubbelnice.
tisdag 10 mars 2009
Malmoe nästa!
I morgon är det då dags för sista skolturen till Malmö.
Ser fram emot Kreativa mässan på onsdag, träffa goda vänner och snacka skit i dagarna tre.
Men.
Ingen kommer att vilja vara nära mig, snyft...
Mitt ena öga ser ut som en alien, svullet och rött.
Nice.
Ser fram emot Kreativa mässan på onsdag, träffa goda vänner och snacka skit i dagarna tre.
Men.
Ingen kommer att vilja vara nära mig, snyft...
Mitt ena öga ser ut som en alien, svullet och rött.
Nice.
måndag 9 mars 2009
fredag 6 mars 2009
Positiva tankar
Jag pysslar med mitt material till nästa veckas Kreativa mässa i Malmö. Just nu ligger fokus på att göra kort med positiva budskap. Ni vet, som: "Det finns en guldkant på varje moln", och så vidare...
Dessa kort blir mitt mantra idag.
J hostar och har feber och klockan fem i morse spydde E första gången.
"Det finns en guldkant på varje moln"
Jag letar febrilt.
Dessa kort blir mitt mantra idag.
J hostar och har feber och klockan fem i morse spydde E första gången.
"Det finns en guldkant på varje moln"
Jag letar febrilt.
måndag 2 mars 2009
Den allsmäktige (varning för långt inlägg)
Okej, nu är det dax att få detta ur mig.
Jag behöver skriva.
Läs om ni vill, eller hoppa vidare till en annan trevligare blogg.
Jag är förbannad.
Då och då träffar jag en människa som jag nu kallar Den allsmäktige.
Självutnämnd sådan.
Hon vet PRECIS vad som är rätt och vad som är fel, detta uttrycks gärna och mycket.
Jag spyr.
Här är mitt förhållningssätt: Jag tycker och tänker jävligt mycket. MEN innan truten öppnas värderar jag det jag tänkt och tyckt. Kommer mina åsikter att hjälpa eller stjälpa? För vad i hela helvete är det som säger att mina åsikter är sanningen? Visst, det jag känner är en sanning, men bara för mig med de fakta jag har samlat. Man ska visst få tycka och säga sina sanningar, men detta måste fan göras med RESPEKT för den andra människan. Den allsmäktige är ruggigt noga med att få sagt "sina sanningar", lite då och lite då, lite här och lite där. Sådär slugt, vassa kommentarer som man måste tänka lite på innan man fattar hur vassa de egentligen är. Åsikter vädras OM allt och alla, TILL allt och alla.
Jag inser att Den allsmäktige är farlig, vassa och tudelade tungor är sårande.
Jag har samlat ett tag nu, jag samlar hela tiden.
Nu är jag snart full av samlat skit.
Snart spricker jag och då blir det oåterkallerligt.
Då säger jag min sanning.
Inte om hur dum jag tycker Den allsmäktige är,
utan hur jävla viktigt det är med ett empatiskt förhållningssätt gentemot andra människor. Kan man inte se på andra människor med glädje och förståelse, lyssna på vad som sägs och söka efter det goda i varje individ, då ska man fan i mej inte titta på någon heller.
Och man ska definitivt hålla sin stora käft stängd!
Jag behöver skriva.
Läs om ni vill, eller hoppa vidare till en annan trevligare blogg.
Jag är förbannad.
Då och då träffar jag en människa som jag nu kallar Den allsmäktige.
Självutnämnd sådan.
Hon vet PRECIS vad som är rätt och vad som är fel, detta uttrycks gärna och mycket.
Jag spyr.
Här är mitt förhållningssätt: Jag tycker och tänker jävligt mycket. MEN innan truten öppnas värderar jag det jag tänkt och tyckt. Kommer mina åsikter att hjälpa eller stjälpa? För vad i hela helvete är det som säger att mina åsikter är sanningen? Visst, det jag känner är en sanning, men bara för mig med de fakta jag har samlat. Man ska visst få tycka och säga sina sanningar, men detta måste fan göras med RESPEKT för den andra människan. Den allsmäktige är ruggigt noga med att få sagt "sina sanningar", lite då och lite då, lite här och lite där. Sådär slugt, vassa kommentarer som man måste tänka lite på innan man fattar hur vassa de egentligen är. Åsikter vädras OM allt och alla, TILL allt och alla.
Jag inser att Den allsmäktige är farlig, vassa och tudelade tungor är sårande.
Jag har samlat ett tag nu, jag samlar hela tiden.
Nu är jag snart full av samlat skit.
Snart spricker jag och då blir det oåterkallerligt.
Då säger jag min sanning.
Inte om hur dum jag tycker Den allsmäktige är,
utan hur jävla viktigt det är med ett empatiskt förhållningssätt gentemot andra människor. Kan man inte se på andra människor med glädje och förståelse, lyssna på vad som sägs och söka efter det goda i varje individ, då ska man fan i mej inte titta på någon heller.
Och man ska definitivt hålla sin stora käft stängd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)