Det är trevligt med traditioner, familjer och vänner samlas och umgås. Tar sig tid att vara tillsammans. Jag funderade på J´s skolavslutning i kyrkan med sommarsånger och prästens välsignelse. När det var dax att be tillsammans började jag liksom fumla med händerna och visste inte riktigt hur jag skulle göra. Att knäppa händerna och be skulle för mig vara en falsk handling. Jag är inte medlem i svenska kyrkan. Inte M och barnen heller. Våra barn är inte döpta utan vi valde att ha namnfester för dem istället. Detta ifrågasattes inte utav någon i vår närhet men de "äldre" i byn spärrade upp ögonen och sa: -Nämen, då heter han han ju ingenting! Efter jag förklarat fick jag höra något om att jaja, man får ju göra som man vill...
Jag respekterar
alla människor för de individer de är, troende eller ej. Kyrkan gör enorma insatser runt om i världen, människor som viger sina liv åt att hjälpa andra. Många gör det i Guds namn, deras tro gör det möjligt att försöka förändra världen. Jag tror på människan.
Detta har varit ett mycket genomtänkt val av oss, det har ingenting att göra med kyrkskatten. Nej, det var faktiskt då jag läste religion på komvux, detta var innan vi hade barn. Jag läste om de olika religionerna och insåg att kristendomen var den som "passade" mig allra sämst. Jag var helt enkelt inte troende, varför skulle jag då vara med i svenska kyrkan? Jag är döpt men då det var dax för konfirmation tvekade jag, min mormor blev besviken och gjorde ett litet mutförsök och det var nog då jag bestämde mig för att avstå. Mitt beslut kändes ännu mera riktigt då jag hörde mina kompisar tala om konfirmationen, det rabblades till höger och vänster om vilka presenter de skulle få. Klockor, halsband, ringar, mopeder och allt möjligt. Inte en enda av dem konfirmerades för att de var troende utan tonårshjärnorna fokuserade på "lättförtjänta" presenter. Detta kändes så fel!
När vi fick J så funderade vi som sagt mycket på hur vi skulle göra, man föddes ju inte längre in i svenska kyrkan utan man blev upptagen genom dopet. M och jag beslutade oss för att detta var J´s val, inte vårt. Han skulle växa upp och få de kunskaper om olika religioner han skulle behöva för att göra sitt val, om han ville. Detta är inte så enkelt som det låter. Då det var tid för honom som tvååring att börja inom barnomsorgen funderade vi ett tag på att välja dagmamma istället för dagis. Det visade sig att alla dagmammorna träffades en dag i veckan i församlingshemmet, typ kyrkans barntimme. Hur skulle vi ställa oss till detta? Vi tog den "enkla vägen" och valde dagis till honom istället, likadant gjorde vi med E. Nu när J har blivit sju år börjar frågorna om Gud att komma, härom dagen sa J att när man dör så blir man Gud, eller hur mamma? Vad svarar en mamma på detta? Han är ännu för liten för att få hela saken förklarad för sig, så ännu så länge svarar jag honom att vissa tror på Gud och andra tror på annat. När han frågade mig om det var så att Gud skapade den första människan, så svarade jag att vissa tror på det men att jag tror på evolutionsläran. Jag försöker verkligen vara så pedagogisk som möjligt och inte färga honom med mina egna åsikter. Han har kompisar som inte bara är kristna utan är även troende, en av hans vänner är med i Jehovas vittne. Det här med Jehovas tycker J är väldigt konstigt, inga julklappar och inga födelsedagspresenter. Även här försöker vi förklara deras tro på ett pedagogiskt och riktigt sätt.
Då vår älskade hund dog förra sommaren sa vi att han kom till hundhimlen, där är gräset alltid grönt och han skulle få träffa sin mamma och pappa igen. Massor med korvar och leverpastej varenda dag, han skulle titta ner på oss och kunna se vad vi hade för oss. Med sig i sin kista hade han kort på oss, matskål och färdkost i form av tuggben. J var ledsen för att vi glömde hans koppel, men jag sa att han aldrig mer behövde sitt koppel för i hans himmel var alla hundar fria. Det känns skönt att tänka så, att det finns en bra och varm plats för de vi saknar. Kanske var det fel av mig att deltaga i avslutningen i kyrkan, vad tycker ni? För mig hade det varit bättre om avslutningen hade varit på skolan och inte i kyrkan. Då hade J´s kompis som är med i Jehovas också kunnat vara med, han har ju faktiskt också gått i skolan hela året. Ska inte han också kunna få vara med på avslutningen inför jullovet?
Julen är också en tradition jag tänker på. Egentligen ska min familj och jag inte fira jul. Hur ska man göra för att följa sina egentliga åsikter? Samtidigt som man firar Jesu födelse väntar man på tomten, jag kan inte riktigt fatta vad tomten och Jesus har gemensamt? Gåvor? Nej, är det inte så att tomten har sina rötter i den nordiska folktron där julafton står för magi och skrock? En natt då djuren kan tala och änglarna ska få sitt änglaöl? Är detta från vikingatiden? Hjälp mig någon som kan?
KRAMAR från en som funderar mycket....
