Att inte vara nära.

Tingeling skriver att hon saknar sin bror. Precis som jag.
Min modiga lillebror stack iväg till England för en massa år sedan, en modig grabb med gitarren på axeln. En skola väntade långt där borta. Efter två år där blev han antagen på en tjusig musikskola i London. Fyra års tuffa studier, men det var också här han mötte kärleken. Ljuva och vilda I. Familjen var samlad då det var dax för "examensspelningen". Stoltare familj får man leta efter. Nu bor dessa två i ett annat land, ganska nära, men ändå så långt borta.
Dagar rullar på och min bror har sitt liv och jag har mitt, samtidigt så känns han alltid så nära mig. Många djupa och långa samtal finns med mig varenda dag, minnet av dessa gör att vi aldrig kommer att tappa kontakten det minsta.
Men det känns så orättvist på något sätt.
Jag beundrar honom för att han följer sitt hjärta, att han kämpar så för det han tror på. Min lillebror är en stark man som förtjänar allt gott. En underbar människa med ögon som sammet. Jag tror att det är det jag saknar allra mest, att inte se honom i ögonen när vi pratar med varandra. Vi har så kul tillsammans och jag önskar att vi bodde nära varandra. Ja, ni vet, så vi kunde träffas över en kopp när vi kände för det, gå på bio, ta en öl eller två, eller bara umgås!
J och Lill-E saknar också sin morbror och I hur mycket som helst. De har svårt att förstå varför de inte bor i Sverige hos oss och jag försöker förklara så gott jag kan. Så snart barnen blivit större ska vi åka och hälsa på morbror och I.
Till jul blir glädjen stor, då kommer de hit.
Längtar så...