Man blir ödmjuk inför livet...
22.15 fanns inga tecken på att min underbara P skulle föla. Gick hem, ställde klockan på 00.30. Upp och traskade iväg med min första-hjälpen-hink, två telefonnummer till veterinär med jour.
Nog kunde jag skymta något blött och litet där längst bort i hagen! När jag rundat hagen förstod jag varför den nyblivna mamman trampade av och an och gnäggade dovt: fölisen var på fel sida elstängslet! Aldrig någonsin har mina tofflor varit så snabba, stängde strömmen och återvände till mor och dotter(!) Hjärtat bankade så hårt så hårt i mig, nervös över hur P skulle reagera med mig i hagen. Lyfte upp tråden och föste försiktigt in denna blöta, gruffande och helt underbara lilla föl. Två timmar tillbringade jag i hagen för att laga staket, leta upp efterbörd (tur att jag kom ihåg att köpa ficklampan), leta efter C´s första bajs och berömma P för en enastående insats! Mina fötter var blöta och stelfrusna men så varm i hjärtat har jag inte varit på länge...
P´s spenar var så ömma att hon först inte ville låta C dia, så jag var tvungen att hålla P och faktiskt skälla lite på henne för att C skulle få i sig den första, så viktiga mjölken. Nu funkar det bra! P föser med "stoskrik" på C tills hon hittar rätt, hon har ännu inte riktigt förstått att spenarna inte sitter mellan P´s framben!
Korten är tagna 06.30, solen har precis börjat värma denna nya lilla kropp. Lyckan är total då C gör sina första krumbukter och testar sina ben! Att få höra henne dricka mjölk med slurpande och gnuffande, stora klunkar ger henne den energi hon behöver för att möta sin första dag i livet...
VÄLKOMMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar