Kan en pojke ha en röd cykel?

Ja, det kan dom, i allra högsta grad! Vem har sagt att dom inte kan ha det? Är blå, grön och svart de färger som är vigda till pojkar? Idag har J fått en för tidig födelsedagspresent av mormor, morfar och oss, och kan ni gissa vad???? EN RÖD/SILVRIG CYKEL! Lyckan är total då detta underverk, i hans ögon, dessutom har TRE växlar och HANDBROMS!

Jag blev så arg på mig själv för att jag undrade om han kanske skulle bli besviken över färgen, tänk om han skulle säga att det var en "flickcykel"? (Dessutom, snacka om i-landsproblem...) Jag är en sådan människa, och mamma, som verkligen inte vill cementera knäppa föreställningar och myter hos mina barn. Dessa vedertagna "sanningar" om vad som är kvinnligt och vad som är manligt. Dessa begränsar både barn och vuxna! Jag vill inte att J och E ska tro att det finns fjuttiga saker som hindrar dem att leva som de individer de verkligen är, om det så gäller att jobba som VD eller bära en rosa mössa med rött hjärta på. Allt är möjligt! Nu när jag läser om ledarskap samlar jag på kunskaper om rättvisor och orättvisor som jag ska förvara väl, en dag vill jag kunna bidra med detta till mina barn. Ja, det hörs kanske som en utopi om att kunna förändra världen och kanske är det så. Men jag har ändå en vision om att kunna bidra med en liten snutt mot en tro på individens kapacitet. Målet med "uppfostran" måste väl ändå vara att barnen växer upp till att bli människor som med ett empatiskt förhållningssätt är redo att möta världen?

Ändå står jag där på morgonkvisten och sminkar mig, försöker se lite pigg och käck ut inför dagens bravader. När sönerna frågar varför jag ritar på mina ögon säger denna mamma (som hatar allt vad som könssegregering handlar om) att det är något som mammor gör! VADDÅ GÖR? Ritar på ögonen? Det är f-n inte konstigt att barnen tycker att vuxna är knäppa och bestämmer sig för att inte "köpa" allt vi säger. Eller när pappa säger att öl bara är för vuxna och är farligt för barn, vaddå då, varför dricker pappa något som är farligt? Jag måste säga att jag älskar att mina killar ifrågasätter vad vi säger och gör, jag uppmuntrar dem! Min förhoppning är att de inte som vuxna blir "ja-sägare" som accepterar saker utan att fundera varför saker och ting förhåller sig som de gör. Nä, jag tror minsann att det är våra barn, inte vi som klipper, nej, hugger av navelsträngen.

Min älskade son är så stolt över sin nya, blanka, röda cykel!

/Ego