Nu e det bara en eftersträvad OK-stämpel kvar, nu kan man bara hålla tummarna för att jag klarat tentan och kan sätta in ännu en kurs i bokhylla. Som vanligt har jag gjort så gott jag kunnat under rådande omständigheter. Beslutet att "plocka" hem E från dagis känns rätt, alla sjukdomar tog knäcken på denna familjen. Ja, jag måste säga att man på något sätt spänner linan hela tiden; - Om vi gör så här så blir det si och så. Klarar vi detta? Orkar vi detta? Ställer vi upp på detta?
Nu är jag trött. Denna kursen har inneburit en skriftlig inlämning per vecka plus en sluttenta, alla inlämningar har diskuterats via chatt eller forum tillsammans med nio andra studenter. Återigen har teorier och vedertagna "sanningar" plockats isär och studerats in i minsta detalj, åsikter i mängder har åkt fram och tillbaka i rymden över Hela Sverige (Ja, t o m från några andra länder oxå!). Från Stockholm till Umeå, från Umeå till Lund, från Lund till Göteborg o s v o s v. Vi har kritiskt analyserat ledarskap från alla möjliga perspektiv, man kan säga att jag nästan spytt på alltihop! Det känns som man tar körkort igen, kommer ni ihåg alla dessa pärmar man skulle "tenta" av på körskolan? Man satt där med sin jäkla pärm för sjuttonde gången och började stark ifrågasätta om man verkligen behövde något körkort? Likadant far tanken iväg lite lockande om man verkligen behöver sin akademiska yrkesexamen? Precis som körkortet kostar det dessutom en massa pengar som surt ska betalas i slutänden. Att jobba istället är som att ta bussen, kostar lite grann, är lite tråkigt, lite långsammare, inte så fritt men man kommer faktiskt fram!
Mitt val att försöka ta "körkort" togs för två år sedan, bussen valdes aktivt bort. Mitt körkort skulle ta mig till platser som inte har några busshållsplatser, andra vägar skulle bli åtkomliga för mig och min framtid. Jag har en del pärmar som måste klaras av innan jag är där, och jag försöker nu motivera mig själv att se fram emot vad nästa pärm ska innehålla. Men just nu känns optimismen ruggigt långt borta...
Läraren nr.1 på LUT sa en gång att "det livslånga lärandet" kan också ses som "den livslånga ångesten", jag skrattade åt detta då men nu känns tanken inte så långt borta. Min studieglädje mördades brutalt av "den ignorante". Nu ska jag försöka plocka upp de utspridda positiva delarna och puzzla ihop dem. Kanske kan min studieglädje komma tillbaka något så när hel....
/Ego
2 kommentarer:
humle misstänker starkt att du behöver lägga i från dig böckerna en stund och bara vara S! Körkort är bra att ha men har man väl fått det spelar det ingen roll hur många fle man gjorde när man övningskörde! Humle tror att man lär sig av verklighetten när man har fått körkortet! ha det gott i värmen.
verkligheten skulle det vara inte verklighetten *S* Humle
Skicka en kommentar