Igår kväll var det åter dags att säga hejdå till min bror och hans sambo.Efter tio dagar i Sverige är tiden inne för dem att återvända till sitt liv i Riga. Lill-E och jag vinkade avsked på garageuppfarten, saknaden vällde upp i mig och tårarna kom såklart fast jag försökte hindra dem. Lill-E frågade med darrande läpp varför jag grät och jag förklarade så gott jag kunde. Lill-E´s ögon svämmade över och jag fick världens hårdaste kram där ute på en mörk garageuppfart.
Så satt vi där och grät tillsammans. För vi vet båda två att det dröjer ända till sommaren tills vi ser dessa två underbara människor igen, och det suger.
Det suger att längta efter någon man älskar.
4 kommentarer:
Jobbigt!! Den där separationsångesten är inte kul.
Och jag som har så lätt till tårar sitter nu och blinkar bort tårarna, men som snart kommer att rulla ner på min kinder.
Tur att du har Lill-E!
snyft...nu längtar jag också efter din bror...=(
Men jag vet ju inte vem han är.
Är han lika trevlig som dig?
Då blir jag ännu mer ledsen å dina vägnar...
snyft...nu längtar jag också efter din bror...=(
Men jag vet ju inte vem han är.
Är han lika trevlig som dig?
Då blir jag ännu mer ledsen å dina vägnar...
Det finns ingen värre smärta! Att sakna någon älskad.
Livet från sin värsta sida.
Kramar.
Skicka en kommentar