När jag läser om denna lilla flicka med en underbar moster, börjar jag undra om flickan är som jag var då jag var fem år.Det här med djur.
Enligt mina föräldrar lekte jag aldrig med dockor i rosa kläder utan bara med leksaksdjur eller egenpåhittade husdjur. Jag minns hur jag låtsades vara en lycklig ägare till marsvin, hundar, kaniner och hästar.
Låtsades är ordet eftersom mina bägge bröder är allergiska mot pälsdjur. Mamma och pappa förstod dock mitt enorma behov av kontakt med djur och införskaffade både fiskar och vandrande pinne till sin trånande dotter. Men det räckte liksom inte. Jag ville klappa, gosa och känna. De lät mig börja på ridskola, vilken lycka! En femårig rödtott iklädd en för stor, grön ishockeyhjälm steg in i stallet med världens största leende.
Detta har fortsatt, hjälmen e utbytt men inte leendet.
22 februari 1996 köpte M och jag världens finaste lilla hundvalp, Sammy. Om ni bara kunde känna lite av den totala lycka som infann sig i mitt hjärta...
Sammy fick efter ett och ett halvt år en lillebror, Simpan, som nu är elva och ett halvt år. Vår lilla Sammy sover gott under den finaste busken i trädgården.
Det är en stor saknad för hela familjen.
Drömmen om en egen häst är också uppfylld sedan ett par år tillbaka. Pausan är precis en sådan drömhäst som funnits i rödtottens huvud sedan trettio år tillbaka.
Jag är lyckligt lottad.
Jag kan inte leva utan djur, jag tror verkligen inte det.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, listan över mina tankar och händelser med djur är lång. Till exempel då jag en nyårsafton hittade en övergiven liten Jack Russelterrier springande på en åker. Naturligtvis stannade jag för att plocka upp det lilla livet, ensam i världen och alldeles vilse. Åkte runt till närliggande gårdar för att höra om de saknade en liten hund. Efter någon timme åkte jag förbi "upphittningsplatsen", där stod en bil med en ganska vred hundägare...
Vovven jag plockade upp var tydligen hans jakthund som drev hare på åkern, ja, jag snodde liksom hunden mitt i jakten.
Lilla kidnappade vovven var överlycklig att få se sin husse igen.
TokEgo som låter tankarna fara iväg, fantasi som få utan realistiska tankar.
Men kanske räddade jag livet på en och annan hare?
7 kommentarer:
Vilka snälla och förstående föräldrar du verkar ha ändå!
Just på "djurpunkten" är vi oerhört lika, du och jag...
Jag ryser när jag läser och vill nästan gråta en skvätt också. Jag förstår PRECIS!
Jag glömmer aldrig när du fick en likadan docka som din kusin (av farmor)! Du tog den i håret, tittade på den och slängde sedan den på golvet. Du rörde den aldrig mer! Trots detta bristande intresse för dockor har du blivit en fantastisk mamma!!!
Jag e lyckligt lottad o har alltid fått ha husdjur, utom en period på ett fosterhem där en pojke va allergisk.
Men jag e som du. Skulle aldrig kunna leva utan husdjur!
skratt..ja det är inte annat än att man tänker att inget ont som inte för nåt gott med sig..=)
arg hundägare..glada harar..=)
Jag har också en del minne vad gäller dig och husdjur. Du lyckades ju liksam skaffa dig en man som också är allergisk... Jag minns att stackars M fick utstå en hel del prov innan du gick med på att han faktiskt var allergisk. Typ: - Men det funkar kanske med en liten kanin, visst är den söt M, du kan få döpa den.
Hur länge hade ni kvar Rövtuss innan du insåg att M kanske inte skulle överleva? Sen hörde du talas om att vissa allergiker ibland kunde tåla iller... ha ha ha! Hur länge hade ni kvar den innan du var livrädd för den? Men det var tur för både dig och M att han tålde era små vovvar.
Åh...Hjärtat och jag håller på likadant med djur. Det värmer i min själ när människor som du finns!
Skicka en kommentar