Man undrar ju!

Ser alla kylskåp ut som vårt?

Det är så här vi håller koll på våra liv, genom papperslappar i olika format, uppmagnetade på kyl och frys. Inte undra på att det ibland går åt h-e!

Blä för att helgen är slut!

Det känns alltid som om man missat att göra en massa, ja, liksom att man inte tagit vara på den lediga tiden. Men om man väl börjar tänka efter så har man faktiskt gjort massor. Bland annat så har båda grabbarna fått tälja med RIKTIGA knivar, M och killarna har myst ute i "verkstan" med sina träbitar och knivar. Jag har tittat in ibland men skyndat mig därifrån fort som attan. Mammanerverna klarar inte av knivar i älsklingshänderna. Lill-E blev eld och lågor då jag tittade in och började vifta runt med kniven i sin iver att visa mamma nyvunna kunskaper. J har snickrat ihop ett armborst, jättefin. Men dessa vapen hela tiden, jag önskar de hade täljt söta små trägubbar, precis som Emil.
Jag har skrivit på mitt examensarbete, känns motigt just nu. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, och inte hur jag ska gå vidare. Argumentation känns overkligt.
Spänningsvärk i axlar, nacke och huvud. Ja, ett kit, kan man säga. Jag kan också tala om att det blev definitivt inte bättre av att rida på en sur fjordhäst, fick sitta och tjuvhålla hela tiden. Pausan ville bara hem till stallet och sitt föl, och det kan man ju förstå. Man kan nog säga att vi helt enkelt inte var riktigt överens ikväll. Trots detta så är det otroligt avslappnande att vara med hästarna...

God middag och ett glas vitt

Jag har det så bra.

Världens bästa familj, som finns här för mig varenda sekund.

En underbar make som dammsuger, torkar golv och ställer denna underbara ros på bordet.

En ros som faktiskt symboliserar något större, något bakom vett och sans. Människorna runt omkring oss betyder mer än jag kan förklara. Dessa telefonsamtal bara för att höra om allt är okej, värmer M och mig långt in i själen.

Våra familjer bryr sig. De stöttar, förstår och glädjs med oss.

Det är lycka.

I kväll är jag ödmjuk inför livet, för man vet inte vad det bär med sig.

Jag kan och vet inte speciellt mycket, men det jag vet är av största lärdom.

Att känna kärlek inför de som står oss nära, och att veta att man är lika älskad tillbaka.

Mina tankar går ikväll till de människor som ständigt strävar. Strävar efter en tillvaro som är fylld av kärlek och glädje istället för kamp och oro. Jag hoppas att orken håller, något ljus måste finnas.

Någonstans.

Lagen om all jävlighet

I dag ska jag ha min första djupintervju kl. 10.
Jättenervös och tvivlar oerhört på min egen kapacitet.
Samtalsmetodiken är som bortblåst.
Som grädde på moset är bägge barnen sjuka idag.
M vabbar förmiddagen och hela dagen imorgon, denna eftermiddag tar jag.
Stackars killarna...
Så kära cyber, håller ni tummarna för mig klockan 10?
Känns som om det kan behövas.
Förresten, är det någon som kan något om fenomenografi? Praktiska tips?

Stök och bök i hjärnan

Petar till vansinne i examensarbetet.
Nervös.
Ska ha första intervjun imorgon kl. 10.
Hoppas, hoppas att allt funkar.
Hemmastatus:
Barnen pigga och glada. Nya Fårrrden går som en klocka.
Det gör inte Volvon, den har typ stannat. Röda Hondan uppför sig däremot.
Den hoppas nu att Volvon inte ska kunna fixas, så att Hondan inte ska behöva flytta. M har magic fingers, så sorry.....

Hemma igen...

från en helt FANTASTISK helg i Vetlanda! Kvar finns en väska med smutstvätt och en massa härliga bilder i minnet! TRE DAGAR MED BARA, BARA FJORDHÄSTAR!!!!

Underbart resesällskap och suveränt arrangemang! Bara lovord....

Har man en sån här kille i transporten ska husse L-G vara stolt som en tupp! Myckle var helgens piggaste och gladaste kille, med förlängt pipptillstånd!

Bröder

J och Lill-E bråkar a lot.

Ofta och ganska tuffa tag.

Men ibland,

kan man få njuta av en sån här bild.

Tätt ihopkrupna i soffan.

Ja, de älskar faktiskt varandra.

KAFFET OCH JAG

Vi har ett speciellt förhållande, kaffet och jag.

Zoegas gröna och Zoegas ekologiska är några av mina allra bästa vänner.

Svarta tjejer som sakta rinner ner i en varm kanna,

starka som få.

Ni vet väl att kaffe är feminint va?

Precis som att lördagar är gula?

Eller är det bara jag som tänker så kanske...

I vilket fall som helst har kaffet en stor plats i mitt hjärta, inget är så rofyllt.

I mängder, och med mjölk.

Kaos-Anna har sin favoritmugg, kukmuggen.

Favvomuggar är viktiga.

Här ser ni min.

Torsdag morgon

På något snurrigt sätt har Lill-E lyckats lägga sig PÅ mitt täcke i natt. Alltså blev jag liksom utan täcke nu på tidig morgonkvist. Lika bra att gå upp.
Idag ska Lill-E vara hemma från dagis, jag har pluggat ifatt så vi tar ledigt idag. J till skolan men inget fritids idag, det blir myseftermiddag här hemma.
Imorgon åker jag på lillsemester till Vetlanda. Riksutställning för fjordhästar, så det blir 100% häst i dagarna tre! L-G ska visa Pausans dotter nr.1 och ståtliga hingsten ska visas för förlängt tillstånd, pipptillstånd alltså, för de oinvigda.
Känns lite skumt att åka hemifrån, vara utan älsklingarna en hel helg.
Tur det finns mobil.
Hoppas nu bara att deras helg också blir bra, möjlighet finns tydligen att hämta nya bilen i morgon. Håll tummarna att den blivit klar....

Trött, och lite arg...

Ja, tänk som det kan bli.
Nu har jag skrivit färdigt delen som jag kallar "teoretiskt perspektiv",
så nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva mer, just nu.
Önskar jag fick tag i mina intervjupersoner NU, så jag kan komma vidare.
Idag har jag liksom stuvat om lite i texterna, petat lite hit och lite dit, renskrivit referenserna och bläddrat runt i böckerna.
Fotgrafering i skolans gympahall.
Bra kort på älsklingarna.
Hem och konstaterar att fröken i J´s klass tycker att alla föräldrar ska sy några jäkla kuddfodral, helst till imorgon då, enligt J.
Jag har ingen symaskin.
Kan inte skolan tänka en liten smula?
Det finns faktiskt elever på en F-9 skola som har syslöjd.
Varför inte ge en äldre klass detta uppdrag? Våra barn kunde ju baka muffins eller nå´t som tack? Kanske dessa eleverna hade tyckt att det var kul att göra nytta istället för att brodera nån jäkla hipp-hipp-hurra-flagga?
Ovanpå alltihop berättade J att en kille i hans klass bajsade på skolgården idag.
Varför?
Därför att skolans toalett är sååååå äcklig!
Detta har tagits upp med rektorn vid ett flertal gånger, inget hjälper.
Jag anser att det är sunt tänkt av denna kille!
Nu ikväll har alla männen i familjen varit på fotbollsträning och jag har hjälpt till att ta in halmen inför kallare tider!
Jepp, över 400 balar, snyggt staplade på loftet!
Godnatt!

Sunkigaste kvällsmaten

Maken var på föräldramöte i förra veckan. Först var det en trådsmal hemkunskapsfröken tillika dietist som höll föredrag om barns kost. Efter det började själva fröken/föräldrasnacket, tävlingen om vem som kunde stirra ner i bänken för att slippa bli klassförälder och sedvanligt kaffedrickande.

Så nu vet vi PRECIS vad våra barn ska äta för att må som de prinsar de är.

Så ikväll serverades barnen Billy-pizzor och gurka/majsblandning.

Det du, fröken präktigdietist!

Själv har jag trycktankat i mig de sunkiga äggmackorna som bilden visar, dövar samvetet med att det inte är vanligt bröd utan GI-rutor. Jag köper allt som det står GI på, hjärnan hade gått på allt. Tja, varför inte GI-Karamellkungen, GI-vetebrödskrans med mandelmassa, GI-chokladbollar och GI-krämbullar.

Name it and I eat it!

Jag börjar banne mig tro att jag är riktigt korkad!

Vem utför en lobotomi för en billig peng?

Alltså, sammanfattningsvis...

har helgen varit mycket bra.
Firade moster i lördags, hade mycket trevligt och blev bjuden på god mat! Kan egentligen inte fatta att det ska ta så lång tid mellan gångerna man träffas, framför allt inte då man har så himla kul tillsammans. Och det över generationerna. Likaså att sitta ner och få skratta åt vardagens trivialiteter tillsammans med människor man faktiskt älskar. Man borde liksom ta till vara på varandra mer.
Söndagen tog vi tillvara på varandra här hemma, en mysig familjedag. Garderobkonsulten fick snällt lämna yngsta döttrarna hos oss då hon skulle fara till IKEA. Vi åt spagetti och köttfärssås för att sedan klä oss varmt och traska upp i skogen, utrustade med två spannar. M och jag, fyra barn, också Simpan såklart, så skönt! Barnen hittade typ tusen svampar som skulle med hem, inte en enda var ätbar men skit i det, det var kul. Pinnar, kottar, skalbaggar, ruttna svampar och gråsuggor åkte ner i spannen.
Så ska en söndag vara!
Idag vaknade jag 04.30, gick ner, satte igång kaffet och satte mig för att skriva. Jag tackar gudarna för mitt "morgonflyt", det jag kämpat med på engelska blev nu bra och förståelig svenska. Efter alla åkt till jobb, dagis och skola körde jag till gymnasieskolan för att försöka göra lite nytta.
Nu är jag hemma, käkat lunch och kaffet har nu runnit ner.
Tillbaks till examensarbetet.

Ni har helt rätt!

Jag är helt enkelt skitkass på att blogga just nu.

Kontraster med likheter.

Skrattade för mig själv när jag satte igång datorn. På mitt "pluggköksbord", som för övrigt ser ut som ett kaos, på min Goffmanbok, ligger Spindelmannen och Mr Incredible lungt och sover.

Det är kontrasterna i mitt liv just nu.

Examensarbetet och barnen.

Överallt i "min akademiska värld" hittar jag spår och påminnelser från mina älskade barn.

När jag bläddrar i min pärm, är plötsligt en halv sida bortriven. I mitt kollegieblock är var tredje sida en vacker teckning i alla möjliga färger. När jag var i skolan sist hittade jag en legogubbe i väskan och en lila penna utan kork i mitt pennfodral.

I min akademiska värld finns ännu en sol, han som skickar SMS för att fråga hur skoldagen varit. Eller ringer för att säga: - Jag ville bara säga att jag älskar dig!

Jag har ett bra liv. Jättebra!

För allting sammanflätas,

för nog borde Spiderman och Mr Incredible vara stigmatiserade?

Vi är ett bra team.

Det är väl ändå för väl!

Nu kan man sova lite lugnare i alla fall.
Tänk att dessa får vara med över huvudtaget...
DET är för mig en stor fråga.

Prylkåt? Jag?

Detta är min nya friend.

En diktafon, coolt va?

När M har kommit hem från föräldramötet ska jag ta på svarta kroppsstrumpan och smyga ut i natten.

Med diktafonen.

Sedan ska jag, smidig som en katt *host*, smyga runt i lilla byn och inrapportera

vad jag ser i min infraröda kikare.

Detta ska min nya friend få spela upp på nästa byamöte i församlingsgården.

Jag är ju i starkt pengabehov, för tusan!

Utpressning?

Ja, vad gör man?

Försöker skriva på examensarbetet.

Dax att på ett akademiskt språk förklara Goffmans stigmateori.

Fick rådet av en kär vän att "hålla Goffman i handen",

och vara hans vän.
Detta brukar funka.

Men inte idag.

Idag vill inte Goffman, han leker med någon annan.

Mina akademiska meningar blir till svårbegriplig prosa,

där orden dansar salsa.

Vad gör man då?

Jo.

På med ridkläder och sadlar sin vackra och ständigt välmenande häst.

Med gott sällskap genom en höstdoftande skog.

Goffman kan leka bäst han vill.

Det skiter väl jag i.

Jag har ändå haft en mycket bättre dag än han.

Med Pausan behövs inga akademiska vrickningar,

hon vet ändå vad jag menar.

Utan att jag behöver säga ett endaste ord.

Hon är mumma för min själ.

BAAAADAM!

Japp, "verkligheten" bajsar en i huvudet då sonen har med sig detta papper hem från skolan!

Vem vet, till jul är det kanske dax för Kolla-barnens-rumpa-efter-mask-dagar!

Vad fanken är det som händer?

HJÄÄÄÄÄÄÄLP!
Dagarna försvinner, och jag kan inte hejda det!
Ego tänker mycket nu.
Ego vägrar nämnligen att fortsätta cementera gamla och destruktiva självbilder.
Nej, Ego följer Hazel Markus teori om "möjliga själv". I korta drag hänvisar jag till mig själv:
Jag har skapat en bild av bild av själv i framtiden som jag kallar "mitt smala själv". Detta är en positiv framtidsbild för mig. Nu när jag kämpat för att tappa några kilo närmar jag mig denna positiva "mitt smala själv", och mitt självförtroende stärks. Skulle jag däremot gå upp i vikt blir mitt självförtroende sämre och upplevelsen negativ.
Eftersom jag för några år sedan var MYCKET större, finns de känslorna och erfarenheterna kvar i Ego-hjärtat fortfarande, "mitt tjocka själv". Detta negativa förflutna gör att jag försöker undvika "mitt tjocka själv" och hjälper mig i strävan efter det positiva "mitt smala själv". När folk i dag påpekar att jag INTE ÄR SMAL, väller "mitt tjocka jag" fram och påverkar min självbild. Men däremot då folk påpekar min viktminskning blir jag stärkt i min framtidsvision om "mitt smala själv".
Det är detta jag försöker förklara. Jag VET att människan är en god, driftig, medveten varelse som strävar efter en positiv självbild. Omgivningen påverkar individens sätt att tänka på och om sig själv. Om omgivningen då påminner om dessa "negativa själv" konstant, hur ska man då kunna sträva efter ett positivt möjligt själv?
Uppdatering:
Okej, jag förstår att detta inlägg har lett till missuppfattningar...
Ibland funkar min hjärna på detta sättet, ni kan ju omöjligt veta vad jag menar. Ni ser bara vad jag skriver. Utifrån vad jag skrivit ser också jag att inlägget handlar om mitt viktkämpande, men det var inte detta jag egentligen syftade på. Vikten var endast ett sätt att relatera och förklara Markus teori. Under de senaste dagarna har jag träffat människor som kämpar med sin självbild dagligen, en kamp som måste stöttas för att ge resultat. Det var egentligen denna kamp inlägget syftade på, inte min vikt. Så stor betydelse har den inte...
Jag är så tacksam för att jag har vänner som uppmärksammar och uppmuntrar. Humle, Karoline och Ullabella ska inte vara oroliga för Ego. Jag skrev konstigt i mitt inlägg...
KRAMAR TILL ER!

Goddag yxskaft!

Ibland undrar jag hur det står till inne i Ego-hjärnan. Antar att det är lite mycket just nu, och ovanpå alltihop har väl sommarlovhjärnan inte riktigt fattat att höstterminen faktiskt har börjat. Det är så mycket som jag tycker är så kul att jag inte har vett att säga nej till, det ger mig så mycket i själen. Samtidigt så selekterar huvudet vad som skall minnas...
Detta ställer naturligtvis till det lite.
Som att jag glömde bort att dagis hade stängt idag, samma dag som jag lovat att vara med på gruppvägledning på gymnasieskolan.
Som tur är kunde Garderobkonsulten förbarma sig över Lill-E så jag kunde åka iväg. Tusen tack för detta!
På tal om Lill-E.
Ibland undrar jag hur det står till i den hjärnan också.
Kan verkligen inte en fyraåring fatta att det inte är en god idé att kissa på en studsmatta? Medan man ska hoppa på den..
Eller att det blir märke även i Garderobkonsultens fina köksbord om man rispar med sin gaffel?
Eller att man INTE kan tjuvkladda in sig med Helosansalva?
Eller att man inte ska cykla på gammelgrannens nykrattade rabatt?
Ja, listan kan göras lång.
Nu väntar jag tålmodigt på avrättning.
Min handledare ska kommentera det jag hittills skrivit. Ja, jag är nervös!
Nu borde jag ha tagit upp något ur frysen till kvällsmat, planerat övningar till gruppen imorgon, läst igenom en engelsk artikel, städat toaletten och kört ut soptunnorna för avhämtning.
Men vad gör jag?
Bloggar, stirrar ut i luften, käkar äpple och väntar på att kaffet ska rinna ner.
Goddag yxskaft!

Giltligt skäl?

Här kommer ett erkännande från Ego:

Jag kör pekfingervalsen.
Det är faktiskt så.
Jag kan inte skriva på ett sån´t där "flygande" sätt, ni vet,
när fingrarna svischar på tangentbordet.
Mitt examensarbete ligger nu risigt till.
Om ni tittar noga på mitt pekfinger kan ni se en spricka i min silvriga nagel.
Om jag använder pekfingervalsen, som jag är van vid,
inser ni denna stora risk.
Den kommer att brytas....
Nu tvingas jag skriva med långfingret istället och det tar mycket längre tid.
Risken är att jag får "gå upp" med mitt examensarbete 2009 istället.
Tror ni min handledare förstår?
Det måste ju ändå vara ett giltligt skäl?

Tips från coachen

Öppna bag-in-boxen INNAN ni målar naglarna.
SÅ jäkla kul är det inte att måla dem, igen...
Fast det hade väl du redan koll på, Hosanna?
Förresten Dumle, kan man inte göra äpplevin?

Still alive, I think...

Bra dag.
Näst intill död.
God natt.
Ting är en lyckost!

Torka med fullt flöde!

Det känns som om jag inte har något att skriva om.
Det händer ju liksom ingenting.
Jag sitter här i min examensgrotta och rynkar pannan.
Ändå har det faktiskt hänt ganska mycket hos familjen Knas sedan i tisdags,
när man väl tänker efter.
J har börjat träna jiujitsu, tränar på sin fallteknik på varenda matta vi äger.
Lill-E har ritat tatueringar med tusch på armar, händer och kinder.
Vi har köpt en "ny" bil, hämtas på torsdag.
Igår var jag på gymnasieskolan för ett första planeringsmöte inför gruppvägledning.
M verkar ha fått en släng magkatarr, stackarn! Fullt upp på jobbet...
Bokat tid med instruktör till ridningen på söndag, kul kul!
Och i allt detta så har vi tvättat, städat, skrattat, handlat, bråkat, skola, kramats, dagis, promenerat och allt annat man "gör".
Vi är nog en ganska typisk familj, ups and downs.
Om 1/5 timme drar jag till Varberg för ett första handledningsmöte...
Oj, undrar hur jag mår sedan?

Mitt i gröten

Synen av köksbordet vittnar om framsteg.

Framsteg som lyder funna teorier, vettigt upplägg, argumentation,

kloka gubbar och gummor.

Dagen varit förlösande,

vänlig bibblan-farbror som gillar lite utmaningar...

Ursäktar mig eftersom blogg-inläggen blir färre

och konstigare.

Jag är nämnligen i en bubbla just nu.

Och det tänker jag tillåta mig att vara ett tag framöver.

Huvvet fullt av snor!

Ja, precis så känner jag mig.
Plus lite ynklig.
Febrig.
Hostig.
Minsann att jag ömmar i lederna.
Stackars, stackars mig.
Ändå är jag uppfylld av dagens möten.
Kära vänner som kan lyfta upp ett förkylt humör.
Tunga, nödvändiga saker har fyllt förmiddagen,
gamla frågetecken har rätats ut och nya skapats.
Det är väl därför det kallas skola?

På väg hem från skolan!