Vår lille Simpa! (långt inlägg)

I går hände det många småhundägare fruktar ska hända.
M skulle gå kvällsrundan med Simpan och ser då att folket längre bort i byn är också på väg ut med sin hund, en bullmastiff. Eftersom vår vovve är skällig av sig så går M en omväg för att inte störa kvällsron i byn. Men, tyvärr korsas vägarna ändå 100 meter från vårt hus, och tjejen som håller mastiffen försöker linda kopplet runt en stolpe för att kunna hålla den. Hur allting sker minns inte M, bara att plötsligt ser han att mastiffen kommer springande och "tar" Simpan (7kg) över ryggen och "skakar" honom, som om han vore en trasa.

M, som egentligen har mycket stor respekt för stora hundar, blir naturligtvis fullkomligt galen och lyckas ta mastiffen om halsen, lyckas på ngt vis skaka denna stora hund så den släpper vår guldklimp. Med fullkomlig panik i kroppen lyfter M upp en skrikande vovve i famnen och springer hem och kallar ner mig från barnnattningen.

Medan vi försöker kolla skador knackar mastiffmatten på dörren, helt förtvivlad vill hon naturligtvis veta hur det är med Simpan. Jag förklarar på mitt allra lugnaste sätt att jag inte vet ännu och att jag just nu har lite svårt att prata med henne, att jag anser att man kanske inte ska ha en hund man inte orkar hålla. Hon går hem och vi försöker undersöka vår hund och lägga barnen (för att de inte ska se blodet runt munnen på Simpan). Då knackar mastiffhussen på dörren och vill komma in och prata, lika förtvivlad han. Han vill att vi ska hoppa in i hans bil och åka till djursjukhuset, vilket jag inte tycker är en bra idé. Hade inte varit riktigt schysst mot Simpan att lyfta in honom i en bil som fullkomligt stinker av mastiffen. Därför ber jag om hans telefonnummer och säger att vi ringer honom då vi hunnit prata.

20:45 ringer M till mastiffägarna och säger att han åker in till djursjukhuset och vill de följa med så får de åka in i egen bil. Vilket de också gör. Väl inne på djursjukhuset får de vänta, och vänta. Veterinär känner igenom Simpan och berättar att han haft en VÄLDIG tur, inga brutna revben, punkterade lungor eller luft under huden. Hon ger honom sprutor som verkar smärtstillande, och är hemma igen klockan 01:00. Simpan mår illa och spyr, stirrar rakt fram, flåsar och darrar hela natten. Nu på morgonen är läget inte speciellt annorlunda. Vår sällskapliga lilla älskling stirrar bara rakt fram och är knappt kontaktbar. Troligen chockad och förtvivlad.

Mastiffägarna har brytt sig, betalat veterinärkostnaden och beklagat det som hände.
Vi är bara glada att vår hund fortfarande lever.
Tanken snuddar vid vad som kan ske om dessa hundar möts igen, och det är J som håller i Simpans koppel.
Nu får tiden utvisa hur det kommer att gå för Simpan.