Tankar om att tappa kilon.

Igår köpte jag en klänning.
En ganska enkel sak, turkos men vitt mönster.
Det är väl kanske inte så märkvärdigt,
men för mig är det en milstolpe.

Jag har kämpat bort mina kilon, ett åt gången. Från januari till i slutet på april gick jag ner sju kilo med hjälp av en hemmasnickrad GI-metod, då gick jag med i GI-Viktkoll och har sedan dess blivit av med ytterligare tre kilo. Målet är att bli av med sex kilo till, vilket är en enorm skillnad från några år tillbaka då jag behövde bli av med typ 25 kilo.

Men, även då jag vägde som mest mådde jag bra. Kanske för att jag faktiskt alltid har känt mig älskad för den jag är, inte för hur jag sett ut. Min älskade M har aldrig antytt eller kommenterat min vikt, tvärtemot alltid talat om att jag är den vackraste han vet. Just därför är det så viktigt att tänka på att en strävan efter att gå ner i vikt måste vara ett eget beslut, en sak man gör för sig själv. Jag gör detta enbart för min egen skull. Jag får kommentarer om min viktnedgång av människor jag möter, och visst gör det mig glad och stolt. Vissa kommentarer känns däremot inte så bra, även om de inte är illa menade. Ni vet, sådana kommentarer som i förklädda ord antyder att jag sett för jävlig ut innan och att det är tur att jag "tagit tag i min övervikt".

En annan fundersam aspekt är att när jag idag går in i klädbutiker hälsar personalen på mig och undrar om jag vill ha hjälp med något. I början tänkte jag att -Oj, vilken trevlig personal de har här!

Men så kom jag på att det faktiskt är samma människor som för 25 kilo sedan, och för 25 kilo sedan hälsade ingen och ingen erbjöd mig hjälp att finna vad jag sökte. När jag nu vet denna skillnad inser jag att det var tur att jag inte fattade det på den tiden.

Det suger.